Liverpool FC Supporters Club
SWEDEN

Upp & nedgång

Kenny Dalglish sensationella avgång i februari 1991 var en lika stor chock som Shanklys avsked nästan två decennier tidigare.

Medan chocken lade sig tog Ronnie Moran, trotjänare från Boot Room, över laget medan klubben letade efter en ersättare. 

Genom att värva utifrån bröt Liverpool mot gällande inofficiella regler, även om man värvade en av sina egna.

Graeme Souness återvände till klubben som Anfields förlorade son i mars 1991.

* En av klubbens bästa spelare någonsin. Men som manager hade "Soey" mer att önska.

Fast besluten att göra saker på sitt sätt, liksom han gjort i Glasgow Rangers med viss framgång, bestämde sig Souness för att radikalt förändra truppen. 

Beardsley, Staunton, Hysén och McMahon skickades iväg samtidigt som de dyra värvningarna Dean Saunders, Mark Wright, Mark Walters och Michael Thomas anlände.

Souness omskakande förändringar gjorde laget sårbart och inom truppen pyrde ständigt missnöje, vilket var uppenbart i fallen med den chockerande förlusten mot Peterborough i Ligacupen samt utträdet i kvartsfinalen av UEFA-cupen. Även om den nya sårbarheten bara räckte till en sjätte plats i ligan så räckte det hela vägen i FA-cupen efter finalvinst över Sunderland med 2-0.

Souness, som just genomgått en bypass-operation, lyckades ändå ta sig till Wembleys bänk men det var Ronnie Moran som ledde laget.

Sommaren 1992 öppnade Souness kassaskåpet igen. David James, Paul Stewart och Stig-Inge Björnebye anlände samtidigt som Saunders, Houghton och Venison försvann. Sårbarheten blev mer och mer alarmerande tydlig då Souness lag kastades ut ur Ligacupen mot Bolton på Anfield. Katastrofen slog till igen under säsongen då Spartak Moskva gav klubben dess värsta förlust i Europa någonsin.

Följande säsong, 1993-94, fortsatte mönstret av förnedring i cupspelet.

Debaclet mot Bristol City i FA-cupen på Anfield i januari 1994 visade sig vara droppen som fick bägaren att rinna över. Souness insåg nu att han definitivt förlorat herraväldet över omklädningsrummet och lämnade in sin avskedsansökan. 

I ett försök att vrida tillbaka klockan utsåg klubben en av sina egna som ersättare. 

Roy Evans, den siste av Shanklys grabbar från Boot Room, utsågs till manager.

* Roy Evans och Gerard Houllier - en mindre lyckad kombo 1998.

Evans tvingades börja sitt jobb i rejäl uppförsbacke. Förväntningarna, baserade på gamla meriter, var fortfarande skyhöga. Men Liverpool saknade en hel del på planen och initiativet låg nu hos lag som Manchester United och Arsenal.

1994-95 – Evans första hela säsong vid rodret handlade om att spela ihop unga talanger med en en rutinerad trupp där fyra spelare var en bit över 30 år. Potentialen fanns hos de unga vilket bevisades i Ligacupen där Steve McManaman gjorde båda målen i finalvinsten mot Bolton (2-1) och 19-årige Robbie Fowler öste in mål i ligan.

Dyra nyförvärven Stan Collymore och Jason McAteer, som köptes inför 1995-96, visade att Evans var villig att ´gambla´ för att förbättra den fjärde plats man slutade på i Premier League. Nyförvärven hjälpte klubben till en tredjeplats i ligan. Collymore gjorde 19 mål medan Kop-favoriten Robbie Fowler gjorde fantastiska 36 mål på 53 matcher.

* God - Robbie Fowler.

Förlusten i FA-cupfinalen mot Manchester United 1996 var egentligen typisk för en säsong under Evans. Nära skjuter ingen hare, liksom.

1998 upptäcktes en ny (världs)stjärna som inte bara gav laget hopp utan även den där lilla extra spetsen och killerinstinkten - Michael Owen. 

I ett försök att ta det sista klivet och utmana om titlar anställde klubben samma sommar fransmannen Gerard Houllier för att bistå och samarbeta med Roy Evans. I egenskap av tekniskt ansvarig för fransk fotboll var Houllier en av arkitekterna bakom VM-guldet 1998.

    "Respect, be a winner, always think team first, be a top pro."
    Motto på väggen i Gerard Houlliers kontor

Förhållandet mellan Evans och Houllier blev dock snabbt ansträngt och existerade bara i fyra månader. I november 1998 tackade en sorgsen Evans för sig och Houllier tog ensam över och anställde Phil Thompson som sin närmaste man.

Houllier var nydanande och nytänkande; han tittade på utländska spelare för att stärka truppen, men odlade även tron bland sina egna talanger som Steve Heighway hade producerat fram på ungdomsakademin.

Under sin första säsong som ansvarig slutade Houlliers skapelse fyra i Premier League. Som väntat tog det tid för allting att sätta sig. Laget gick miste om en plats i Champions League enbart på grund av en dålig avslutning på säsongen 1999/2000 då många spelare var skadade.

* Firande av UEFA-cuptriumfen mot spanska Alaves i Dortmund i maj 2001.

Värvningen av landslagsmannen Sami Hyypiä som sensationellt kompetent försvarsdirigent och talangfulle centern Emile Heskey, fick många att tro att Gerard Houllier skulle kunna lotsa laget till den första ligatiteln på ett decennium. 

2000/2001 vann Liverpool tre titlar; Ligacupen, FA-cupen samt UEFA Cupen. 

Detta följdes upp med vinster i Charity Shield och Supercupen. Fem titlar på ett år, borde vara ett oslagbart rekord!

I december samma år valdes Michael Owen till European Footballer of the Year som förste Liverpoolspelare i historien. 

Men i oktober 2001 insjuknade Houllier plötsligt under en hemmamatch mot Leeds och fördes snabbt till sjukhus, där expertis konstaterade att han var tvungen att genomgå en akut och mycket komplicerad hjärtoperation för att rädda livhanken.

Phil Thompson tog över som caretaker-manager och guidade Liverpool till en stark andraplats i ligan efter Arsenal våren 2002. Houllier tillfrisknade och återvände under samma period, men saknade nu en del av sin magiska touch när det gällde såväl coachning och värvningar. 

Efter VM 2002 köptes tre dyra spelare som i förlängningen skulle komma att bli fransmannens fall. El Hadji Diouf (Lens), Salif Diao (Sedan) hade dansat en sommar för Senegals landslag, men var allt annat än Liverpoolämnen. Detsamma gällde även Bruno Cheyrou (Lille) som Houllier själv presenterade som den "nye Zidane".

Samtidigt hade han gjort sig av med kreativa spelare som Jari Litmanen och Gary McAllister och misslyckats fatalt med att göra lånet av Nicolas Anelka från Real Madrid till en permanent övergång. 

Det blev förvisso en meriterande ligacuptitel efter finalseger över Manchester United i mars 2003, men Houlliers dagar var ändå räknade. 

Kritiken var ständigt massiv från ex-spelare och fans och Houlliers bortförklaringar och undanflykter blev alltmer pinsamma. Den 24 maj 2004 fick han sparken efter nära sex år vid rodret, trots att han hade guidat laget till en ny Champions League-plats.

Hög tid att föra in en helt ny fotbollsfilosofi - och denna gång blickade klubbledningen mot Spanien...