Gästkrönika: Upp med hakan!

Fotbollen går in i ett skede där ett par klubbar i Europa ägda av prinsar och miljardärer försöker rycka ifrån resten genom att dra upp priserna på spelare. För några år sedan, när Fernando Torres lämnade oss, var hans prislapp på en halv miljard svenska kronor ett rekord. Sedan kom Paul Pogba till Premier League för miljarden och idag, ett år senare, är prislappen på den dyraste värvningen uppe i två miljarder. Samma summa som den kinesiska affärsmannen Gao Jisheng rapporteras betalat för Southampton.

Kärleken till kulturen

För mig har Liverpool alltid handlat om allt det där bortom fotbollen. Kärleken har istället växt till kulturen, historien och allt vi står för. Att vi kan ställa oss på samma plan som våran rival från andra sidan stan, hålla om de och säga – bra jobbat, den vinsten förtjänar ni. Att i en tid då vuxna män väljer att stå i en klack för att sjunga om att vi är mördare istället blickar bort och hyllar våra egna. Att vi inte var som alla andra var det som lockade mig till klubben.

Minns du säsongen 2013/2014? Den 13:e april. En Hillsboroughklädd The Kop hade precis stått i tårar efter den tysta minuten. ”Make Us Dream” stod det på en lång plansch. Jag tror aldrig jag hört The Kop skrika så högt som när Coutinho från ingenstans satte 3–2 målet. 

Idag är det nog scenerna när Gerrard ser upp mot sin kusin han miste i Hillsboroughtragedin som de flesta minns från matchen. När man ser hur hans tårar rinner. Kort därefter följde det idag berömda brandtalet till laget som, om vi minns tillbaka, ingen väntade sig skulle nå ens en femteplats.

Minns Assaidi...

Men vi stod där, med ena handen på Premier League-pokalen. Och visst hade vi Luis Suarez i laget, men han var ju ingen jättevärvning. Martin Skrtel satte hjärtat i halsgropen varje gång ett anfall påbörjades mot oss. José Enrique likaså. Luis Alberto hoppades i sin tur hoppades nog vi alla på skulle blomma men vi fick nöja oss med en Joe Allen. Och minns ni Assaidi?

Samma säsong plockade Arsenal in Mesut Özil, Chelsea snodde Salah från oss och lyckades också värva Matic, De Bruyne och Lukaku. I Manchester City ramlade spelare som Jovetic, Negredo, Fernandinho och Jesus Navas in och även Spurs tycktes ha ett enormt försprång på oss.

Liverpool är för mig de stora känslorna. På The Kop i England, på The Queen i Göteborg eller på vilken supporterklubb som helst i landet eller i världen. Det är inte de ändlösa och irrelevanta hittepå-trådarna om hur organisationen ser ut som präglar våran klubb nu. Inte om huruvida våra ägare är villiga eller inte att spendera. 

Allt löser sig

Eller hur du har hört att någon hört att de minsann börjat plocka ner Coutinho-planscherna på Anfield. Vissa påståenden som cirkulerat i olika supporterkretsar har varit så konspirationiska att jag uppriktigt varit ledsen att vi, en tid då vi alla borde sprudla av glädje istället försöker för oss själva hitta på en situation som inte ens existerar.

Precis som med Owen, precis som med Torres och precis som med Suarez så kommer det även nu, och i framtiden, att lösa sig. Att vi återigen haft en försäsong som nästan enbart handlat om våra ägare och en spelare istället för drömmarna och de många berättelserna som bara väntar på att få berättas är ledsamt.

Så, jag ber dig - upp med hakan! Den engelska fotbollssäsongen är äntligen igång! Det här är vad vi längtat efter varje sommardag som gått sedan i slutet av maj. 

Firmino väntar på att blomma ut som lagets stora stjärna, Flanagan är kry och sugen på att sparka boll och Alexander-Arnold ser ut att få en fin säsong. Kanske är det här Grujics år? Säkert är att vi kommer att få se ett helt gäng unga förmågor som säkert kommer att få oss att drömma.

Dessutom styr och ställer Gerrard i akademin, vi har en VD i Peter Moore som förstår hur en klubb kan och bör förnyas och vi har världens kanske härligaste tränare. För Liverpool har förutsättningarna inte varit bättre på många, många år. Pengarna finns och så fort rätt spelare dyker upp - som både kan och vill spela för oss - då är jag övertygad att den tar på sig den röda tröjan snabbare än Stretfordläktaren töms efter att matchklockan tickat över 85-sträcket. (jättefort, alltså).

Support & Believe

YNWA Kalle Kovács

Inlagd av: