Krönika: Utan konsekvenser betyder ”YNWA” ingenting

Brasklapp:

Det här är inte ett stort problem idag, men jag tycker att vi måste vårda vår historia och komma ihåg varför vi sjunger de sånger vi gör och behåller meningen i dem. Det är lättare om vi tänker på det kontinuerligt och inte bara när skadan redan är gjord.

Vad betyder ”You’ll Never Walk Alone” för dig? 

Om jag får ta mig den friheten att gissa så är jag villig att sticka ut näsan och säga att hymnen troligtvis betyder någonting helt annat än vad den gör för många andra. 

Kanske är det din livsstil – en inställning du har gentemot människor du möter, främlingar som vänner, kanske är det någonting du applicerar på dig som supporter och ser den som en försäkran på att du som Liverpoolsupporter aldrig behöver känna dig ensam. 

Du kanske sjunger hjärtat ur dig för Hillsborough-offren eller för andra nära och kära som inte längre finns med oss. Det kanske är något du bara säger eftersom de fyra bokstäverna, ”YNWA”, idag är självklara för Liverpool som fotbollsklubb.

Anledningen till att jag tar upp det är för att de senaste säsongerna så har vår hymn diskuterats och ifrågasatts. Inte i större utsträckning i traditionella medier, men visst har några enstaka krönikörer yttrat sig om hur vi lever och hur vi lär. 

Stora förändringar

Sedan tror jag att många av oss Liverpoolsupportrar blivit konfronterade med vad hymnen betyder när vi tvingar våra egna spelare att stänga ner sociala konton och bokstavligen lämnar de själva i prekära situationer. 

Tro mig, det här är ett ämne jag räds för att röra vid, men nu när transfersagan kring Phillippe Coutinho verkar vara över (där detta återigen aktualiserats) tycker jag att det är hög tid för en självrannsakan.

“You’ll never walk alone? Skämtar ni? Jag har aldrig sett en ensammare människa.”
- Simon Bank om Loris Karius i Aftonbladet, 26:e maj 2018.

Simon Banks ord efter den där mardrömslika kvällen där hela säsongen rann ur våra händer ekade i mitt huvud i veckor. Dödshoten som följde mot en utav våra egna spelare och det faktum att Loris själv fick stänga ned sina olika konton i sociala medier hjälpte förstås inte. 

Och jag vet, majoriteten av alla Liverpoolsupportrar dödshotade inte Loris Karius och hans familj, majoriteten gick inte in på hans olika konton i sociala medier och skrev hur värdelös han var. Jag tror ärligt talat inte ens att majoriteten var kapabla att tänka på sådant i den hjärtskärande situationen som vi befann oss i. Men verkligheten var, tyvärr, att han satt där ensam och efterspelet drog en blöt filt över allt vad Liverpool är och står för.

Den kvällen fick mig att tänka en del på den förändring som Liverpool genomgått på relativt kort tid. Bilder idag skickas runt flitigt på sociala medier på laget vi hade under Roy Hodgson och laget som vi har idag. Helt klart en intressant grej att se sådär svart på vitt, men det visar också på en förändring kring vår inställning till klubben. Visst har vi ett bättre lag just nu än vi hade då, men vad är ett ”You’ll Never Walk Alone” värt när vi under ljusare tider direkt hånar spelarna som spelade för oss tidigare.

Att medier kan vara totalt hänsynslösa mot fotbollsspelare borde ingen av oss vara överraskade över. Snarare tvärtom borde det stärka oss som har en hymn med oss vart vi än går. ”You’ll Never Walk Alone” borde låta högre när våra spelare är i stormar. Hymnen borde därför ha låtit högre än någonsin om den betydde något den där majkvällen. 

Istället stod jag där på supporterklubben och lyssnade på hur några enstaka supportrar ropade ”låt han dö” till Carvajal när han låg ner efter att ha blivit nedsparkad. Kontrasterna mellan de Liverpoolsupportrar jag satt med på Roy Hodgson-tiden och den situation som uppstod under Champions League-finalen 2018 kunde knappast varit större. Vi må ha ett bättre lag, men frågan är om det kostat oss mer än vi anat, tänkte jag.

Slänger med uttrycket

Det är givetvis inte så dramatiskt. I de allra, allra flesta fall känner jag mig enormt stolt över det vi som supportrar gör idag. När vi tog över Madrids gator och visade den kärleken vi gjorde till vår klubb slog hjärtat hårdare än på länge och bara dagar senare var det som att gå sönder av lycka och stolthet när Liverpools gator fylldes av nästan en miljon supportrar. 

Jag har svårt att tro att någon annan klubb i England skulle kunna återskapa det där och kanske sa Jurgen Klopp det bäst från spelarbussen när han förklarade hur han direkt såg tacksamheten i människors ögon under bussturen.

Det är lätt att romantisera halvtidspausen som numer är så mytomspunnen från Istanbul 2005. Milan-fansen gick och köpte korv och började ladda inför nattens bravader bestående av firande, firande och ännu mer firande. 

Liverpoolsupportrarna? De sjöng ”You’ll Never Walk Alone” så det hördes in i omklädningsrummet. Vissa menar till och med att Rafa i omklädningsrummet pekade uppåt och sa ”gör det för dem” innan han skickade ut sina mannar. Hur den här historien sedan slutar vet ju alla fotbollssupportrar.

På senare tid har det istället känts som att vi lätt slänger med uttrycket och plockar fram det för att rättfärdiga poänger när det passar, till exempel i år när ryktena om en eventuell återkomst av Philippe Coutinho började ta fart. Kosta vad det kosta vill, har man en gång tagit på sig den röda tröjan går man aldrig ensam, och därför är man alltid välkommen tillbaka, har känslan varit. 

Det är förstås omöjligt för oss att veta exakt vad som hände kring Philippe Coutinho och hans övergång till Barcelona, men att det sköttes på sämsta tänkbara sätt och att han faktiskt, oavsett hur man vrider och vänder på det hela, där och då lät oss stå ensamma tror jag ytterst få säger emot.

Varför ska vi stötta en sådan spelare men håna en David Ngog, Jovanovic, Spearing eller Konchesky, Kyrgiakos eller vem det nu kan vara. De spelade faktiskt för vår klubb efter bästa möjliga förmåga och stod där i stormen när så gott som alla skrattade. Varför ska en spelare som så uppenbarligen är villig att bryta mot överenskommelsen klubben och honom emellan och på så sätt också mellan han själv och oss supportrar få samma kärlek som vi visar när vi sjunger sången för händelser som faktiskt betyder något och varför får inte våra egna spelare som faktiskt inte gjort oss något ont det?

När vi står enade

Utan konsekvenser försvinner betydelsen av ”You’ll Never Walk Alone”. Det blir bara tomma ord. Och när den används i sammanhanget Philippe Coutinho är vi farligt nära den gränsen.

Det betyder inte att spelare som lämnat oss under förjävliga omständigheter aldrig får ta på sig den röda tröjan igen – jag själv är en person som fortfarande ser Michael Owen som en av mina favoritspelare – men om alla spelare oavsett vad de gör och hur de behandlar klubben får ”YNWA” slängt sin väg försvinner betydelsen när vi skriver exakt samma sak till Lucas Leiva som är sådär älskvärd som han är, eller när Xabi Alonso tokhyllar Liverpool eller bara det faktum att Simon Mignolet, som minst sagt fått sin del av hatkakan, kommer tillbaka för att säga ett sista tack och adjö.

De kommande åren kommer massor av nya supportrar strömma in till oss tack vare framgångarna och det spelet vi står för. Kanske är det din vän eller bara någon du ser första gången på den lokala klubben du ser dina lördagsmatcher på. 

Se då till att dela med dig om vad vår klubb handlar om och varför vi idag sjunger de sånger vi gör och att det inte bara är tomma ord som ”COYG”, utan det finns något bakom.

Avslutningsvis vill jag tillägga att Adrians välkomnande på Anfield i premiären var helt otrolig. När han sprang ut där, på väg mot The Kop, skakade arenan av allt jubel och sång. 

Och lite sammanfattar just den incidenten vad jag försöker säga här: När vi står där enade och sjunger för vår klubb och våra spelare är vi nästan fler man på planen. En ostoppbar enhet i rullning mot historieböckerna. När spelarna, ägarna och hela ledarstaben står och sjunger ”You’ll Never Walk Alone” tillsammans med supportrarna möts vi på ett sätt bara vi kan och det vi sjunger blir inte bara ett jippo utan får också en mening. 

Varför skulle vi någonsin vilja ge den kärleken till någon som uppenbarligen inte ens hade ryggrad nog att kommunicera sin vilja till oss på ett vettigt sätt?

Av Kalle Kovács

Journalist och radioproducent som förälskade sig i Liverpool som åttaåring efter Michael Owens framfart. Blir svag i knäna när The Kop sjunger ”Poor Scouser Tommy” och när Roberto Firmino dansar oss in i historieböckerna.

Inlagt av: