– Nyper mig några gånger extra i armen

Med veckorna som gått sedan vi senast spelade Premier League-fotboll har det varit ett perfekt läge att stanna upp och reflektera över den alldeles sinnessjuka starten vi haft på årets Premier League-säsong. Tolv matcher in. Elva segrar. 34 poäng av 36 möjliga. Vi har redan slagit lag som Arsenal, Chelsea, Leicester, Manchester City och Tottenham. Maurico Pochettinos Tottenham, kanske ska understrykas.

För en av sakerna som verkligen fått mig att reflektera kring min egen relation till Liverpool Football Club anno 2019 är just det som hänt i Norra London under veckan. Där en klubbledning vinkade adjöss till innovatören och nytänkaren som förde, i sammanhanget, lilla Tottenham till Champions League-final, för att fem månader senare ersättas av den mest destruktiva fotbollscynikern som finns ute i fotbollseuropa.

Att José Mourinho är en av världsfotbollens mest dekorerade managers och en vinnare ut i fingerspetsarna råder det inga tvivel kring. Men till vilket pris får det komma?

Genom åren som vi har gjort LFC Podden har det byggts en speciell relation till just Tottenham. Dels genom flera gästspel av Erik Niva, som kanske är Sveriges mest kända Spurs-supporter, och även genom en del utbyten med Tottenhams svenska supporterpodcast; Ledley Kings Knä. I onsdags morse led jag med dem allihopa.

Maurico Pochettino och Jürgen Klopp delar många likheter. De kan bygga lag med begränsade medel, de ger unga spelare chansen, de slipar fram diamanter ur de kolbitar man ibland får nöja sig med när man inte värvar miljardspelare på löpande band och de förordar en offensiv flärd och frenesi i lagbyggen med en positiv fotbollsfilosofi. För Tottenham aint that no more. Medan vi traskar vidare mot en ännu ljusare framtid.

De där tolv timmarna från tisdag kväll till onsdag morgon där Tottenham gick från att ledas av Mauricio Pochettino till att, helt ärligt, vara i klorna på José Mourinho fick mig dock att förstå vikten och allvaret av att verkligen aldrig ta Jürgen Klopp för givet.

Jag har lovat mig själv att från och med nu faktiskt nypa mig i armen lite då och då för att faktiskt förstå hur förbannat bortskämda vi är. Det kommer ju ofrånkomligt att komma en dag då vi också vaknar upp med våran motsvarighet till José Mourinho.

Med tanke på att vi nu också närmar oss slutet av ett årtionde, där resan med Fenway Sports Group får vara den röda tråden som tagit oss från konkursförhandlingar till Champions League-mästare, har det också varit en typisk tid för att reflektera över både fantastiska spelare och, milt uttryckt, mindre fantastiska spelare som passerat som vatten under de Liverpoolbroar som består av oss fans. Fundamenten. Grundpelarna som alltid är där.

För spelare, ledare och rentav ägare kommer och går numera i fotbollen och därför måste man kanske än mer idag än någonsin förr stanna upp lite oftare och njuta.

För inte bara har vi en manager i Jürgen Klopp som jag kunnat leva och dö för i all evighet. Vi har också en klubbägare som sätter varenda steg rätt på det minfält som är den globaliserade och pengastyrda fotbollsvärldskartan. Och sen har vi spelare i alla led som man inte kan göra annat än att älska.

Det faktum att hela sju spelare är nominerade bland de 30 kvarvarande kandidaterna till att vinna Ballon d’Or säger antagligen allt och lite till om den rent fotbollsmässiga kvaliteten de besitter. Men det är också så mycket mer än så.

Som Dejan Lovren som förra helgen mot Manchester City stängde ner Sergio Agüero och bildade ett alldeles briljant block med Virgil van Dijk i Liverpools mittförsvar. Dejan Lovren som för två år sedan var ett rundningsmärke på Wembley mot Tottenham och nog ingen såg en återvändo för. Inte jag i alla fall. Men helvete. Vilken skalle han har, kroaten.

Eller kaptenen och evighetsmaskinen Jordan Henderson. Han som enligt Brendan Rodgers borde ha gått till Fulham för att få fart på karriären medan Liverpool istället kunde värva in Clint Dempsey. Ja. Samme Henderson som lyfte Champions League-pokalen i Madrid.

Vi har en Sadio Mané som vägrar att låta någon berömmelse spillas över honom. Pengar han tjänar går till att bygga skolor i hemlandet och när vi nåddes av bilder från Senegals senaste landslagssamling var det han som konkade vattendunkar och hjälpte till med grovgörat när så behövdes. En piss i Mississippi kanske. Men det är signalvärden kring vilken typ av människor dagens Liverpool-lag består av.

Addera en Gini Wijnaldum till det. Som höll ett brandtal om och mot rasismen på fotbollsläktare inför Hollands sista EM-kvalmatch innan han gick ut och tryckte in ett hattrick och firade sedan till slut med att stå sida vid sida med Frenkie de Jong, av annan hudfärg, och markerandes mot världen peka på varandras underärmar och konstatera att ”vi må se olika ut – men vi är av samma kött och blod”.

Jag hade kunnat fortsätta så här med spelare för spelare. Men jag tror ni är med mig och börjar förstå att den uppsjö av lättälskade ledare och spelare vår klubb består av inte växer på träd. Det Liverpool Football Club är idag är unikt.

Tommy Svensson läste sin Karin Boye under fotbolls-VM 1994 och även 25 år senare känns det lika aktuellt idag. Det är resan som gör mödan värd. Och framförallt vilka man gör den med.

Resan mot Liverpools nittonde ligatitel fortsätter imorgon och oavsett vart resan slutar vet jag att jag kommer att njuta längs vägen. Och jag kommer att göra det tillsammans med det bästa resesällskap jag någonsin kunnat drömma om.