– En bottenlöst tragisk säsong

Igår var det exakt ett år sedan sista (eller jag hoppas jag menar senaste) gången jag var på live-idrott med fullsatta läktare. Det var i New York och Madison Square Garden där jag såg, vad som kanske kommer att bli, en av Henrik Lundqvists sista hockeymatcher i karriären. Jag är själv ingen hockeyfantast. Jag var där i jobb den gången och jag förstod att ”King Henrik” hade en tung säsong bakom sig. Knappt någon speltid och vacklande form. För de 30 svenska hockeyentusiaster jag var på plats med var det därför smått otroligt att han faktiskt fick speltid. Men det var matinématch och välfyllt med barnfamiljer. Då ger man tydligen publiken vad publiken vill ha. Även om det kostade att man låg under med 3-0 efter en period.

Bara några dagar senare var det dock ett mindre problem i sammanhanget. Plötsligt existerade inte ens idrott med publik. Snart existerade inte ens idrott överhuvudtaget. Redan under de här dagarna i New York förstod man vad som var på väg. Vågen som nu sköljde över jordklotet träffade i stort sett The Big Apple i samma sekund som vi lyfte från JFK.

När det nu har gått ett år sedan man senast levde ett normalt liv har man såklart haft massvis med tid att reflektera. Vad man saknar. Vad man tagit för givet.

Jag har faktiskt också tänkt en del på Henrik Lundqvist. Kungen av New York som under 15 år var den störste Rangern av dem alla. När hans långa och trogna tjänst skulle tackas av var publiken plötsligt borta.

Det fick bli att traska ut bakvägen, med munskydd istället för målvaktshjälm och till ett dånande eko istället för applåderande fans. Det var såklart inte sådär det skulle bli.

Men snälla. Prata lite fotboll, tänker ni. Och jag ska. Snart.

För på samma sätt som King Henrik borde ha hyllats för sin långa och trogna tjänst gäller ju såklart detsamma för det Liverpool-lag som efter 30 år bärgade den titel som under andra omständigheter hade fått en miljon människor att ta till gatorna över hela staden. Titeln som borde gjort att staden inte hade sovit på en hel sommar och kanske än idag vaknat upp lite bakfull då och då. Men det blev ju inte så.

Det jag dock vill prata om är perspektiv. För under sommaren stod det ändå klart att Henrik Lundqvist skulle fortsätta spela hockey. Washington Capitals blev ny adress. Stanley Cup-ringen kanske äntligen skulle bli hans? Men sen upptäckte man ett hjärtfel. Och vad betyder då sportsligt beröm och belöning egentligen?

Henrik Lundqvist mår bra idag och är tillbaka på isen. Kanske blir det fler hockeymatcher trots allt? Oavsett vilket kommer han förhoppningsvis ha hälsan med sig i lång tid framöver, vilket det senaste året på alla tänkbara vis har lärt oss är det viktigaste av allt. 

När Liverpool gick in i säsongen 20/21 gjorde man det med vetskapen att man nog aldrig skulle kunna trumfa vad man åstadkommit de två tidigare säsongerna. 98 poäng som ledde till en andraplats. 99 som till slut ledde till ett guld. 197 poäng på två säsonger. 197!

Liverpool var egentligen på sin ljusaste plats någonsin, samtidigt som världen befann sig i ett av de största mörker vi kunnat föreställa oss. Hur ska man ens hantera det som klubb? Som spelare? Som supporter?

Jag är övertygad om att det inneburit en mental smäll att man inte fick fira de där två säsongernas ständiga segrar. De två säsongernas 197 poäng som till slut gjorde oss till mästare av England. Och när vi väl skulle börja om så möttes vi av motgång efter motgång.

Det var spelare som gick sönder till höger och vänster. Och när spelare för oss ibland kan vara ett namn i en startelva eller en viktig bricka för att ett system ska fungera och tre poäng ska bärgas får vi komma ihåg att en spelare i ett lag är en nära kamrat; en kompis på träningsplanen.

En efter en försvann de i höstas. Kvalitet försvann från fotbollsplanen. Vänner försvann från omklädningsrummet.

Som om skadehelvetet inte skulle vara nog nåddes vi den 14 december av beskedet att vår förre manager, Gerard Houllier, somnat in. Endast 73 år gammal.

Steven Gerrard mötte pressen i sitt Glasgow Rangers och pratade om en människa och tränare som format honom både som person och fotbollsspelare. Som nytänkaren som satte prägel på Liverpool som klubb för decennier framåt. Jürgen Klopp pratade om en stor inspiration som än idag kunde skicka värmande gratulationer och kloka tankar.

Bara en månad senare drabbas vår klubb igen av ett tragiskt dödsfall. Jürgen Klopps mamma, Elisabeth, går bort den 19 januari. 81 år gammal. Två dagar senare förlorar vi vår första ligamatch på Anfield på nästan fyra år. En kväll där fotboll såklart inte betyder någonting. Men det vet vi inte där och då. Klopp håller sorgen för sig själv.

Genom alla dessa stunder blir jag såklart framförallt så hjärtskärande ledsen för de personer som drabbas primärt. Familj och vänner; de som står riktigt nära. Men jag blir också så jäkla ledsen som supporter. Att vi inte får vara där på plats och högt och tydligt visa vår kärlek. Inte fan bryr vi oss om att vi förlorat mot Burnley. Bara vår Jürgen Klopp mår så bra han kan må i detta läge. Bara Jürgen Klopp förstår att han inte vandrar ensam.

En dryg månad senare är det dags igen. Man kan knappt faktiskt tro att det är sant när man skriver det. Jag vaknar upp på ett hotellrum alldeles för tidigt. Det är natt, men jag tar upp telefonen av en ren reflex. Jag läser ”Alisson”, ”pappa”, ”drunknat”. Nu skojar någon.

Snart förstår jag dock att så inte är fallet. 57 år gammal har José Agostinho Becker omkommit i vattnet utanför familjens hem i Brasilien. Om några timmar när jag väl ska gå upp ska jag sätta mig och prata om Liverpools senaste form i ett Webb TV-program. Det känns så oerhört fjuttigt och litet. Vad finns där ens att prata om. Blås bara av och låt oss slippa detta nu.

Idag har vi så också nåtts av beskedet att Ian St John har somnat in. En legend vars arv kommer att leva vidare i väggarna på Anfield i generationer framöver. En man av Shankly’s best. En högst bidragande del av det fundament som skulle bygga ett av Englands genom tiderna bästa lag lite senare. Mannen som sköt oss upp i högstadivisionen 61-62 med 22 mål och som senare var med och ledde Liverpool till ligasegrar både 63-64 och 65-66. Det var också hans övertidsmål i finalen 1965 som gav Liverpool dess första FA Cup-titel och det pratas än idag om att festen från dess inte ens efterliknats efter triumferna i varken Istanbul eller Madrid.

Ännu en dag är därmed en sorgens dag. Med allt som sker i världen just nu visste alla att ingångsvärdena redan var en fotboll vi inte skulle känna igen. Något som vi fick låta pågå där i periferin medan världen skulle vinna en större kamp. Det hemska är att det nu börjar bli en lite väl lång lista av personer som förlorat den kampen medan Liverpool kämpat på och gjort vad de orkat ute på fotbollsplanen.

Oavsett var denna säsongen nu landar kommer den summeras som en bottenlös tragedi. Det var säsongen som borde ha blivit så mycket mer. Där mästarna skulle ha välkomnats till stående ovationer vecka efter vecka. Där våra nära och kära skulle få vara med.

Istället blev det en säsong med så många förlorade matcher. Framförallt utanför fotbollsplanen.

Inga matcher som någonsin spelas innanför de kritade linjerna är viktigare än de som pågar där utanför. Och inget kommer att kompensera för den sorg vi fått möta tillsammans. Även om det fått vara var för sig. 

Det var fantastiskt att höra Curtis Jones, denna 20-åring som tryckte dit blott sitt andra Premier League-mål i karriären, ha sinnesnärvaron och empatin att tillägna det till familjen Becker efter slutsignalen i söndags.

Det är i stunder som den som jag påminns om varför den här fotbollsklubben en gång förtrollade mig. Det är i stunder som den jag påminns om varför jag kommer att älska den för alltid.

I väntan på fyllda läktare får vi tonsätta våra matcher i sofforna med You’ll Never Walk Alone och försöka minnas att det där är mer än bara ord. Att det där är sättet vi svurit att älska vår klubb. Att det är med raderna av sången som vi faktiskt lovat att ge allt, för alla som vi delar kärleken till Liverpool med.

I tider när mycket är mörkt måste vi nu försöka samla kraft tillsammans. Spelarna genom att hedra de omkomna på planen. Vi fans genom villkorslös kärlek från sidan av.

Det finns viktigare saker än fotboll, och om det någonsin varit oklart har den här säsongen sannerligen bevisat att så är fallet. När sommar blir höst kommer det här Liverpool-laget att vinna var, varannan fotbollsmatch igen. Vi kommer förhoppningsvis alla stämma upp i sång om en gyllene himmel bortom stormen. Det viktigaste nu, är att vi får behålla alla vi älskar till dess.

Vi kan förlora varenda match på planen om så behövs. Men låt oss nu för guds skull inte förlora fler vid sidan av den.

För alla vi förlorat under året som gått. 

För er som förlorat någon nära.

Kom ihåg att ni aldrig vandrar ensamma.