Gästkrönika: En krigsförklaring mot fansen

När den här säsongen påbörjades fanns ett litet hopp hos mig om en ljusare framtid för fotbollen. En där Liverpools långsiktiga byggande fick vara ett föredöme, där vi som mästarsupportrar skulle visa upp en ny sida av hur supporterskap kan se ut och där sportens superkraft att ena folk kunde en gång för alla få visas upp när världen som mest behövde den. 

Nu ser jag mest över vilka spillror som möjligtvis kan samlas ihop av den sport och den klubb som jag en gång älskade.

Ont att se tillbaka

Jag skrev i min förra krönika att det enda jag önskade mig inför den här säsongen var att det vi gick in i den här säsongen med fanns kvar när vi väl nådde till den andra sidan. Jag syftade på den urkraft av positivism och framtidstro som infann sig hos både supportrarna och Liverpoolborna. Naivt skrev jag om en klubb som var annorlunda från andra, som stod stadigt på sina värdegrunder.

Det gör ont att se tillbaka på den här säsongen och frågorna tål att ställas – ska Liverpool vara en klubb som behöver ta avstånd från de egna supportrarnas rasism? Ska Liverpool vara en klubb som driver på ett själlöst, girigt och totalt supporterfientligt initiativ om en superliga? I denna världspandemi har ett parallellt fotbollsuniversum öppnat upp sig men konsekvenserna kommer dessvärre stanna i nuet.

Kommersiellt jippo

Många kommer försöka hitta positiva saker med Liverpools beslut att aktivt stötta denna idrottsfientliga superliga. Förlåt, låt mig bara få skriva det där tydligt – Liverpool har alltså beslutat att aktivt stötta en idrottsfientlig superliga. 

En där det bara finns plats för de rikaste, ett slutet sällskap där ingen kommer in och där ingen lämnar. 15 klubbar som spolar ner hundratals år av fotbollshistoria, som går emot folkets spel och som förvandlar den starkaste enande kraften på vår jord till ett kommersiellt jippo där David ska sitta ner och hålla käft och där Goliat ska trampa sin omgivning sönder och samman.

Ingen kommer hävda att Premier League eller någon av FIFAs eller UEFAs idrottsliga evenemang varit föredömen rent etiskt, men de organisationerna rörde åtminstone inte idrottens grundpelare. Även om förutsättningar på pappret mer eller mindre var omöjliga för vissa klubbar har ”Impossible is nothing” alltid ekat där och ur det föddes berättelser som var mer otroliga än de vackraste av sagor.

Vår klubb, folkets klubb

Liverpools beslut att stå med som grundare till det här idrottsfientliga projektet är en krigsförklaring mot supportrar, mot staden och mot en hel idrottsvärld som bygger på möjligheter och som är till för att ena oss. Vår klubb, folkets klubb, har i över hundra år varit där som en inspiration och som en bastion av drömmar som förverkligats. Som en påminnelse om hur viktig denna till synes enkla lek kan vara när världen i övrigt känns kallare och kallare. En som på ytan skapar band genom fotbollen, men som gör de obrytbara genom så mycket annat.

När jag flyttade till Sverige som tioåring bar jag min Liverpooltröja till min första skoldag och fick därigenom mina första vänner. Varje gång jag besöker en ny plats letar jag upp supporterklubbens hak och jag kan stolt säga att jag känner fina och bra människor över så gott som hela världen, tack vare Liverpool. När jag var i Liverpool nu senast innan pandemin var jag så tagen av hur besöket av minnesmonumentet för de 96 var mycket känsligare och större än själva matchen. Jag satt där och kände mig stoltare än någonsin över vad klubben gjort med oss supportrar. 

De flesta av oss miste ingen den där vidriga fotbollsdagen, men hur klubben och framför allt supportrarna hanterade situationen har påverkat generationer.

Fegt agerande

I april och samma vecka som vi supportrar alltid enar oss som mest, valde vår klubb att skicka ut ett fegt pressmeddelande mitt i natten och har i skrivandets stund (18:53 på måndagen) fortfarande inte haft mage att kommunicera till oss varför ett beslut som går emot hela klubbens värdegrund fattats. 

Som jag ser det är det en krigsförklaring mot supportrar, mot staden och mot idrotten. Vad vägen framåt är vet jag inte, men att det finns långt många fler som behöver vårt stöd nu än den klubb som en gång ville hävda att den brydde sig om att göra fotbollen och världen lite bättre är ett faktum.

Kalle Kovács

Fotnot: Den ekonomiska aspekten om hur och var pengar kommer ifrån och vart de går och vems fickor som töms och fylls är i sammanhanget totalt ointressant för mig. Om pengar var problemet här fanns exakt alla andra sätt på den här jorden att göra det här smidigare. Min totala avsky mot den här situationen syftar till klubbens krigsförklaring mot supportrarna, mot staden och mot idrotten.